Eftersom min karl är ett träningsfreak så blir man såklart inspirerad och intresserad av det också. Iallafall var tredje gång är vi två på passet. När vi kör löpning är det som tyngst för att vi ligger långt ifrån varann i konditionsväg, därför brukar han springa längre när jag vänder. Det är både och, jag är en extrem tävlingsmänniska och blir sur om jag förlorar. För mig blir det lite som att förlora men jag får se det som att vi har olika förutsättningar. Det ger ju mig något ändå, och jag blir överöst med pepp ändå.

Igår var ju ute efter en lång sovmorgon på gammlia. Först jogg i 3km, en intervall uppför bräntberget och sen mer intervaller närmare gammliahallen. Jag kör så myclet jag orkar och Jeppe får ta ut sig. Intervaller är bäst när vi kör tillsammans för då får Jeppe ta ut sig efter en uppvärmnings-löpning och jag kör så mycket jag orkar efter en mördar-lörning.. win-win! :)